SÄLLSKAPET KYRKOKONSTENS VÄNNER

ORDFÖRANDE HAR ORDET

 

Vad är egentligen kyrkokonst? och Vad är det för glädje med konst som man aldrig får se? Läs här vad Gunnar Ahlbäck anser!

 

KONSTEN I VÅRA KYRKOR  - EN SKATT ATT FÖRVALTA

Att förvalta ett kulturellt arv, kan ju rimligtvis inte bara innebära att man gömmer undan det av rädsla för tjuvar och klottrare. Gömda i kassaskåp kan stora och små konstverk varken glädja betraktare eller tjäna som inspirationskällor. Tyvärr kan våra kyrkor många gånger liknas vid kassaskåp, där man gömmer sina skatter. Man verkar vara så rädd för tjuvar och banditer att konsten, som man har hand om, görs helt eller till stor del oåtkomlig. 

Våra kyrkors samlade skatter inom bildkonsten är en nationell tillgång och rikedom, vars värde knappast kan överskattas. Varken kvalitativt eller kvantitativt. Inte nog med att den speglar tusen års konstskapande med dess olika stilar. Den är ofta av mycket hög kvalitet även om denna av naturliga skäl varierar. Och förresten - hur svårt är inte det där med konstnärligt värde. Dessutom finns den i praktiskt taget hela landet. Även om tillgängligheten som sagt kan ifrågasättas.

 

Sällskapet Kyrkokonstens vänner grundades år 2008

Ordförande: Gunnar Ahlbäck tel 0295-431 49

Sekreterare: Jörn Johansson 018-37 20 11

Kassör: Kerstin Lindgren tel 0295-252 33

 

 

 

 

 

 

Vad omfattar begreppet kyrkokonst?

Begreppet kyrkokonst är mångfacetterat. Hit hör givetvis både altarmålningar och valvens och väggarnas kalkmålningar, men också altarskåp, som ju i sig innehåller både måleri och skulptur och mängder av friskulptur från alla epoker från romansk stil och framåt.

Till det unika bestånd vårt land är begåvat med i fråga om medeltida kalkmåleri och medeltida skulptur måste man foga den övriga utrustningen, läktarbarriärer, orglar, predikstolar och dopfuntar, takkronor och framför allt byggnaderna i sig.

Arkitektoniskt utgör kyrkorna nästan genomgående högst aktningsvärda och intressanta skapelser. Det gäller inte minst våra sentida byggnader. Det sena 1900-talets stadsdelskyrkor är ofta små till formatet, åtminstone jämförda med de gamla stadskyrkorna. Men de är ändå markanta inslag i stadsbilden och är av stort intresse både i fråga om exteriör och interiör. Man har ju också för flera anlitat framstående arkitekter. Det bör borga för att de blivit goda exponenter för tidens byggnadskonst. - I fråga om de äldre landsortskyrkorna var de ofta på sin tid både de största och mest påkostade byggnaderna i socknen.

Dessutom har man i kyrkorna genom tiderna varit noga med att vårda och förvalta sitt arv, Därför finns en relativt stor mängd kyrkokonst väl bevarad. Låt vara att åtskilligt förvanskats vid, vad vi kan tycka, mindre lyckade renoveringar och ombyggnader. Men sådant är det meningslöst  att gräma sig över. Det som finns i dag är tillräckligt värdefullt för att det skall vara mödan värt att ta del av och sätta sig in i. Om man bara har tillfälle. 

Att betrakta en sopkvast som ett konstföremål ligger kanske inte så nära till hands. Nyttoföremål har man nog ofta svårt att se som konst.  Det är kanske lätt att förbise att man kan betrakta både dopfuntar och predikstolar som konstföremål, därför att de har en bestämd funktion i sitt kyrkliga sammanhang. De uppfattas, där de står, som ett slags nyttoföremål. Men man behöver bara flytta in en predikstol i ett museum för att bli varse dess konstmässiga kvaliteter, då den inte längre har en praktisk funktion. Sedan kan man ju alltid fundera över i hur hög grad ett föremål behöver vara befriat från sin nyttighetsfunktion för att kunna betraktas som ett konstföremål. Men det är en helt annan och konstteoretisk diskussion.

Men man kommer inte ifrån att åtskilligt av den kyrkliga konsten måste ha tillkommit med primärt syfte att pryda. Även om det skett till Guds ära. Soli Deo Gloria. Orden står i några kyrkor t ex Björklinge att läsa i taket. För hur skall man annars förklara att delar av de medeltida kyrkorna knappast kunde ses av folket. Eller ibland inte ens av kyrkobetjäningen. Kyrkorna var mörka och koret var inte tillgängligt för folk i gemen.

Man blir medlem genom att betala in årsavgiften 200 kr på

pg 47 04 03-7

bg 291-2095

Ange namn, adress, telefonnummer och epostadress

 

Kyrkokonst är skapad för kyrkan för att tydliggöra dess budskap

Kyrkokonsten är gemensam för alla kristna kyrkor

 

 
 

 

Kyrkokonst finns i hela landet

Allt det, som man kan kalla kyrkokonst finns i hela landet. Från norr till söder. Och på många ställen ligger kyrkorna så tätt att man har många att välja på inom rimligt avstånd. För att inte tala om i städerna. Där finns ofta en högst sevärd helgedom i varje stadsdel. Det är klart att det finns glesbygder, där man kan ha ett visst avstånd till sin kyrka. Men man behöver i alla fall inte åka till Stockholm för att besöka byggnaden, där konsten är inrymd. Det ger ett försteg för den kyrkliga konsten framför de centrala, officiella museernas samlingar.

 
 

 

Vad är det för glädje med konst, som man aldrig får se? 

Under gudstjänsterna ser man ju inte på konsten, som finns. Det måste ske vid andra tillfällen. Visst kan man försjunka i tankar över valvmålningarna under en gudstjänst, men det är ju knappast meningen. Då är man en dålig gudstjänstbesökare.

 
 

 

Man måste ta vara på det man har

Däremot kan ju konstverk involveras i gudstjänsten på ena eller andra sättet. På många ställen kan man ju bygga upp en hel gudstjänst kring t ex predikstolens utformning och gestalt. Risken är väl bara den att gången efter tänker besökaren mer på predikstolen än tar till sig det som förkunnas från den. – Allmänt kan man nog vara kritisk till hur prästerna i allmänhet utnyttjar gudstjänstrummets resurser. Själv har jag faktiskt varit med om en gudstjänst söndagen före domsöndagen, när texten handlade om de visa och fåvitska jungfrurna, och prästen i fråga inte gjorde församlingen uppmärksam på att texten i fråga var påtagligt och dramatiskt illustrerad i valvet ovanför triumfbågen.

Det är ju egentligen önskvärt att alla som har tjänst i kyrkan är åtminstone hjälpligt orienterade om den helgedom de har ansvar för. Det behöver inte betyda att man skall känna historien. Med årtal och allt. Alla är ju inte historiskt intresserade. Det primära är att man vet något om saker och ting som man ser dem i dag.  

 
 

 

Hur öka tillgängligheten?

Hur man skall öka graden av tillgänglighet är givetvis en besvärlig fråga, som men inte kan ha något generellt svar på. Lösningarna måste säkert bli olika på olika platser alltefter lokala förhållanden. Kanske bevakat öppethållande kan ordnas vissa tider. Kanske kan man minimera stöldriskerna på olika sätt. Osv osv. Det är i varje fall frågor som måste arbetas på.

 
 

 

Tillgängligheten består inte bara i att man kommer åt att se

Vi har flera gånger sett av människor som kommer in i en kyrka på besök och säger. ”Jaså så här ser det ut här.” och vänder på klacken och går ut utan att egentligen ha sett något alls. Vi behöver nog litet till mans hjälp för att se. Man behöver ofta få en förklaring till vad man ser. Men det ställer krav på kompetenta guider. Och sådana vimlar det knappast av. – Lättillgängliga kyrkobeskrivningar, som man på stående fot kan tillägna sig och orientera sig efter, är det ont om. – På en del håll har man installerat audioguider. Alla uppskattar det inte, men det vittnar i alla fall om en god ambition.  

 

  

 

 

 

Mycket görs -  men mer behövs

Stora insatser görs på skilda håll i landet för att ta vara på det stora kulturarv, som vår kyrkokonst utgör. Stift och enskilda församlingar gör betydelsefulla satsningar liksom museer och länsstyrelser. Vid universiteten bedrivs värdefull forskning.

Ändå kan man uppleva att mycket saknas. Liksom ett Nationalmusei vänner spelar roll som stödförening för vår främsta statliga konstsamling, tror vi att en stödförening för Kyrkokonsten kan bli av största betydelse för att öka kunskapen om konsten i landets kyrkor. Ökad information och ökad tillgänglighet är av nöden om vi skall kunna leva upp till ett förvaltaransvar värt namnet. Djupare sett handlar det om att känna och förstå sin egen kultur och vem man själv är.